de första som händer när jag kliver upp är att de springer en stor äcklig sindel på golvet, inte en såndär ofarlig med smala långa ben utan en sån där läskig stor med tjock kropp och tjocka ben. jag fångade den i ett glas iaf, fast jag öppnar upp lite ibland så de kommer in ny luft till han.

från en sak till en helt annan, ni vet hur mycket jag tjatat om i min gamla blogg hur mycket jag älskar singellivet? och nej jag ska inte säga nu att jag ändrat mig, för de har jag inte. men jag känner bara inte igen mig själv, jag håller inte lika hårt på mina principer längre och det känns som jag mognat endel. är inte lika rädd för att släppa in någon längre känns de som, men tro mig om jag någon gång ska äns överväga att skaffa pojkvänn, ska de vara någon som är bra, någon som får mig att må bra, någon som får mig att känna "like im the only girl in the world" typ. någon som tar mig för den jag är och har tålamod. ja, han ska verkligen få mig att känna mig speciell och att de bara är mig han vill ha. resten spelar inte så stor roll :)